Larger than life

Där jag kommer ifrån finns det en dagstidning, på baksidan av denna tidning härbärgerar ofta en man. Denne man kallar sig Olle Lundqvist.

Denne Olle gör sig nästan varje dag skyldig till grov misshandel av det svenska språket och skriven text världen över. Olles porträtt tar upp en halv sida. Han kan le lite busigt mot kameran utan att känna att han lever för mycket i '82, han är "larger than life", han är skelleftelicious.

Någon sorts fantasifoster?

Olle är för Skellefteås medelåldersbefolkning vad Blondinbella är för 16-åriga tjejer med ett starkt yttre bekräftelsebehov. Han tycker till om aktuella ämnen på en överskådlig yta, han är tvärsäker, rak och får betalt för att bedriva moraliskt tvivelaktig verksamhet.

Ofta har jag svårt att överhuvudtaget tro på Olles existens. Idag gör han det inte lättare när han kläcker ett citat som utan problem skulle platsa i en föreställning med humorgruppen Klungan. För att illustrera mitt påstående finns nedan två citat, ett är Olles och det andra stammar från den socialt missanpassade och fiktionella karaktären "Mangan".

"Jäklar vad ont man får ryggen av att förfesta! Det är på riktigt! Man sitter i en soffa och pratar och flabbar och så glömmer man bort att man faktiskt sitter i en soffa. Det är på riktigt."

"Visst: Klappbyten. Reor. Men ändå: Jädrar så smockfullt det är på stan! Har alla verkligen ÄRENDEN dit? Eller är vi flockdjur som flockas?"

Jag kan med samma lätthet se framför mig hur Olle förvånas vid förfest som jag kan tänka mig Mangan trängas på stan. Citaten liknar inte bara varandra i form utan har också den omisskänneliga auran av kvalificerat tyckande. Tyckande som går bortom form och logik, den typen av åsikter som är obestridliga, onåbara och i mångt och mycket obegripliga. Det är ett framförande som mest lämnar läsaren med frågan "Vad menar du egentligen?"

Ja, det är en bylinebild som tar upp en halv sida.

Avslutningsvis vill jag i sann Olle-anda ställa en lite smått provocerande fråga som ska tydliggöra vad det är jag egentligen menar: I denna teknikens tidsålder varför förpassar man inte Olle till något yttre hörn av bloggosfären?

Weltschmerz

Eftersom jag i grund och botten är en uppmärksamhetstörstande hora hade jag här tänkt att, på ett underfundigt sätt, orera om intervjun med "Blondinbella" i DN. Därtill hade jag planerat att göra en mängd roliga paralleller mellan Satan och sagda blondin. Det tänker jag nu inte göra. Jag avstår inte bara från att sparka in en öppen dörr, jag är också barmhärtig.

När jag refuserat den uppenbart mest upprörande av DN:s rubriker (borträknat alla riktiga nyheter) fäste sig mina ögon på Björn Gustafssons gyllne pojkansikte. Genast fick jag ett uppslag till en jämförelse mellan sagda Björns "kris" och Dave Chappelles dito. Jag skulle kunna vältra mig i skarpsinta analyser av media och håna humorbranschens truism. Men det känns ju ruggigt blasé.

Tillvaron är som en t-shirt. Den täcker ganska dåligt och är aldrig så fyndig som man tror.

Vi ses på andra sidan!

Mr. Walker

Jag har haft en minst sagt brokig musikkarriär. Vissa finner det svårt att tro att jag inte alltid har varit den sofistikerade och stilige norgefetischisten jag är idag. Även jag har ett mörkt förflutet.

Med mitt mörka förflutna syftar jag dock konstigt nog inte på de sexistiska, homofoba och vapenkåta hip-hoplåtarna jag under många år uppehöll mig vid. Jag menar, ibland vill jag ju fortfarande faktiskt bara örfila en "bitch" med en pistol och kalla någon "faggot". Nej, hip-hop och jag har fortfarande ett mycket sunt förhållande.

Ett sunt förhållande

Inte heller är det att jag länge ansåg att Jujja och Tomas Wieslanders Mamma Mu-musik var helt okej, att jag fortfarande sjunger med i Gullan Bornemarks "Fruktsallad"-album eller att jag än idag hävdar att Thomas Ledins "Tillfälligheternas Spel" från 89 är en riktigt bra skiva. Nu tänker ni "Men herregud, hur kan det bli värre?", och det gör ni rätt i att tänka för det här är ju helt sjukt.

Innan jag går vidare och delar med mig av min kardinalsynd ber jag er att på katolskt vis inte döma syndaren utan synden. Eller som jag själv brukar uttrycka det: Don't hate the player, hate the game.

När jag var liten var en av de absolut häftigaste låtarna jag visste "Mr. Walker" med Göran Fristorp.
Jag vet...

För er som aldrig tagit del av monstrositeten publicerar jag här texten i sin helhet. Jag vill påpeka att det här faktiskt är på riktigt.

"I Afrika I Afrika
bor en äldre man
i blå trikå och ögonmask
han är rask
Blixten står still
när den Vandrande Vålnaden
som en vanlig man
i ytterrock och stetsonhatt,
som en katt,
utforskar gränderna.

Vem är denne man
evigt god
utstrålar mod
Kanske en profet
eller en livsestet
mycket god atlet
bara Diana vet!

Han närmaste man en viss Guran
en korpulent Pygmé
En vit arab - en fullblodshäst
och en varg
själv är han ganska karg
Fantomens ring ett märkligt ting
som stämplar varje skurk
Ett kranium som ej går bort
det är sport
så'na ska hållas kort"

Den hade allt, popkulturell förankring, nödrim och pygméer. Som liten pojke hade låten i princip allt jag kunde begära ur ett musikaliskt perspektiv. Till skillnad från min fascination för hip-hop och Thomas Ledin i slutet av 80-talet är det här dock något jag mer eller mindre tagit avstånd från. Det är dock inte utan att jag ibland faktiskt undrar "vem är denne man?"