Weltschmerz

Eftersom jag i grund och botten är en uppmärksamhetstörstande hora hade jag här tänkt att, på ett underfundigt sätt, orera om intervjun med "Blondinbella" i DN. Därtill hade jag planerat att göra en mängd roliga paralleller mellan Satan och sagda blondin. Det tänker jag nu inte göra. Jag avstår inte bara från att sparka in en öppen dörr, jag är också barmhärtig.

När jag refuserat den uppenbart mest upprörande av DN:s rubriker (borträknat alla riktiga nyheter) fäste sig mina ögon på Björn Gustafssons gyllne pojkansikte. Genast fick jag ett uppslag till en jämförelse mellan sagda Björns "kris" och Dave Chappelles dito. Jag skulle kunna vältra mig i skarpsinta analyser av media och håna humorbranschens truism. Men det känns ju ruggigt blasé.

Tillvaron är som en t-shirt. Den täcker ganska dåligt och är aldrig så fyndig som man tror.

Vi ses på andra sidan!

Mr. Walker

Jag har haft en minst sagt brokig musikkarriär. Vissa finner det svårt att tro att jag inte alltid har varit den sofistikerade och stilige norgefetischisten jag är idag. Även jag har ett mörkt förflutet.

Med mitt mörka förflutna syftar jag dock konstigt nog inte på de sexistiska, homofoba och vapenkåta hip-hoplåtarna jag under många år uppehöll mig vid. Jag menar, ibland vill jag ju fortfarande faktiskt bara örfila en "bitch" med en pistol och kalla någon "faggot". Nej, hip-hop och jag har fortfarande ett mycket sunt förhållande.

Ett sunt förhållande

Inte heller är det att jag länge ansåg att Jujja och Tomas Wieslanders Mamma Mu-musik var helt okej, att jag fortfarande sjunger med i Gullan Bornemarks "Fruktsallad"-album eller att jag än idag hävdar att Thomas Ledins "Tillfälligheternas Spel" från 89 är en riktigt bra skiva. Nu tänker ni "Men herregud, hur kan det bli värre?", och det gör ni rätt i att tänka för det här är ju helt sjukt.

Innan jag går vidare och delar med mig av min kardinalsynd ber jag er att på katolskt vis inte döma syndaren utan synden. Eller som jag själv brukar uttrycka det: Don't hate the player, hate the game.

När jag var liten var en av de absolut häftigaste låtarna jag visste "Mr. Walker" med Göran Fristorp.
Jag vet...

För er som aldrig tagit del av monstrositeten publicerar jag här texten i sin helhet. Jag vill påpeka att det här faktiskt är på riktigt.

"I Afrika I Afrika
bor en äldre man
i blå trikå och ögonmask
han är rask
Blixten står still
när den Vandrande Vålnaden
som en vanlig man
i ytterrock och stetsonhatt,
som en katt,
utforskar gränderna.

Vem är denne man
evigt god
utstrålar mod
Kanske en profet
eller en livsestet
mycket god atlet
bara Diana vet!

Han närmaste man en viss Guran
en korpulent Pygmé
En vit arab - en fullblodshäst
och en varg
själv är han ganska karg
Fantomens ring ett märkligt ting
som stämplar varje skurk
Ett kranium som ej går bort
det är sport
så'na ska hållas kort"

Den hade allt, popkulturell förankring, nödrim och pygméer. Som liten pojke hade låten i princip allt jag kunde begära ur ett musikaliskt perspektiv. Till skillnad från min fascination för hip-hop och Thomas Ledin i slutet av 80-talet är det här dock något jag mer eller mindre tagit avstånd från. Det är dock inte utan att jag ibland faktiskt undrar "vem är denne man?"

Fyra års erfarenhet är ett absolut krav

Zorroastrismen

Julstressad? Inte köpt klart alla julklappar än? Tycker du det här med Jesus verkar lite fånigt? Då har du kommit rätt! Jag ger er det senaste inom jultrender: Zorroastrismen!

Zorroastrismen är i huvudsak något för dig som är besviken på att det finns alldeles för få maskerade män med cape i dagens samhälle. "Rävens" religion erbjuder dock så väldigt mycket mer. Tycker du t.ex. att många samtida religioners moraliska dogmer verkar irrelevanta och utdaterade? "Räven" anses skydda sina efterföljare från onda godsägare och banditer genom en strikt hållning av svärd, piska och häst. I Zorroantonios ögon är du värd samma beskydd vare sig du är en mexikansk bonde eller spansk guvernörsdotter.

Slutligen kan du alltid lita på att Zorroastrismen aldrig kommer tvinga in dig i en elak guvernants galleria eller köpcentrum som en förevändning att driva godsägarnas diaboliska väderkvarnar. Zorroantonio uppmanar dig istället att sätta en pinne i hjulet på maskineriet och utmana din herre till ett hästrace i öknen.

¡Feliz Navidad!

What's really good?

Ja, vad ska man säga? Det hade varit roligare om alla svarat "Nej". Nu är det ju bara patetiskt för att det ser ut som att någon har jättedålig humor, och det är inte jag. För alla vet ju att det var hur roligt som helst.

Jag ska bli dansbandssångare jag

Hade jag ett dansband skulle det heta Henning Mankellz, det skulle det. Vi skulle spela allvarlig musik av typen deckardans och vår debutskiva skulle heta "Kurt det här är ju absurt" och vår första singel skulle mest vara socialt medveten, det skulle den.

Vi skulle klä oss lite hipp som happ och tycka till om saker, om någon tyckte något annat skulle de ha fel och vi skulle framträda i TV och vara bättre än andra. Vi skulle vara rika och använda pengarna till goda ändamål och äta dyrt och gott, det skulle vi.

Vi skulle vara viktiga delar av samhället och folk skulle lita på vad vi sa. Vi skulle umgås med kändisar som om de var vanliga människor och säga var skåpet skulle stå, det skulle vi. Vi skulle heja på folk på gatan och vara avslappnade. Vi skulle vara riktiga män och jaga tillsammans. Vi skulle vara oroade och bry oss om sånt som är viktigt och vi skulle lägga musiken på hyllan och plocka ner den igen, det skulle vi.

Jag ska bli dansbandssångare jag...

Har ni någonsin sett dem tillsammans?

Ordbokshumor

Människor som känner mig vet att jag lider av en mild lingvistisk fetisch. Till vardags är detta en drift jag oftast håller under hyfsad kontroll, d.v.s. jag intalar mig själv att jag inte driver min omgivning till vansinnets rand. Ibland hamnar jag dock i situationer där besten inom mig, så att säga, släpps lös.

I officiella sammanhang är jag ett odjur. Intetsägande plattityder haglar åt höger och vänster och vanliga dödliga får träningsvärk av mitt viga munläder i aktion. Jag slänger mig samvetslöst med fraser som "sockra medicinen" och "lägga alla ägg i samma korg" utan en tanke på konsekvenserna. Jag trycker gasen i botten och tänker att det är ett brott först när man blir påkommen.

När jag väl kommit upp i varv har jag dessutom svårt för att sakta ner. Jag hör mig själv proklamera att jag "behöver rida hem för att sadla om", jag talar vitt och brett om "samspelet mellan spänning och avslappning". En del av mig ryser, men i stunden och ögonblicket kan jag inte annat än mysa. Berusad av språkbrukets sötma är jag flosklernas furste och jag ämnar inte abdikera.

Tur att jag är ganska tystlåten till vardags.

Sexiga bokstäver?

Baserad på en sann historia

Som ett bidrag till alla konstiga och mystiska historier som finns på internet tänker jag här göra ännu ett tillägg till nätets kanon. Jag ska här berätta om den tid jag levde tillsammans med Tupac Amaru Shakur eller "2pac" som han kallade sig.

Det var tidigt nittiotal och "Pac" filade på vad som skulle komma att bli hans andra album "Strictly 4 My N.I.G.G.A.Z. när vi träffades. Han hade fastnat i sitt skrivande och kände att han inte kunde leva upp till sina egna krav. Eftersom jag vid tillfället var i behov av boende genom att mitt tält just blivit utsatt för en drive-by så erbjöd Tupac mig att flytta in tillsammans med honom i hans lägenhet.

Tupac var som sagt frustrerad över sitt skrivande och tycktes inte kunna träffa rätt på raderna. Han var så att säga "trapped", men inte av polisen, utan av sig själv. Eftersom jag inte tyckte att det var rätt att direkt hjälpa honom med texterna så försökte jag istället få honom att tänka på något annat och det var så det kom sig att jag och Tupac bestämde oss för att bli tvättäkta gourmeter.

Under sitt alias Makavelli (efter den italienske statsmannen och författaren Niccolo Machiavelli) kunde Tupac ge sig hän åt någonting utan att det kändes krystat och konstlat. I maten fann han den inspiration han behövde för att hitta tillbaka till hip-hopen och innan vi visste ordet av var både "Strictly 4 My N.I.G.G.A.Z." och "Thug Life" släppta.

Jag och Tupac fånar oss och bryter bröd med några "bitches" på en brödprovning i staterna.

Tiden gick härefter fort, jag avslutade min USA-vistelse och flyttade tillbaka till Sverige. Borta i staterna avlöste Tupacs kontroverser varandra och det hela mynnade 1995 ut i ett fängelsestraff för Makavelli. Senare det året släpptes Tupac mot borgen och spelade direkt in "All Eyez On Me" men efter detta upplevde han ännu en gång den märkliga känslan av tomhet och splittring han tidigare känt.

1996 hade Tupac fått nog av all öst- och västkustbiff och gjorde en blixtvisit till Sverige för att åtminstone för en stund kunna koncentrera sig på sin verkliga passion; maten. I norrlands skogar jagade vi älg och hängde i samernas kvarter. Tupac uttryckte många gånger en önskan att leva ett enklare liv än vad han just nu gjorde i staterna. Lappland kanske skulle kunna vara hans hood?

Jag och Pac är i Norrland och visar en älgko hur det går till "in the hood". Jag sticker ut huvudet genom bakrutan och låtsas vara jättearg, Pac chillar. Lägg märke till hur bra vi båda gör oss i denim.

Den sjunde september 1996 blir min vän skjuten med fyra skott efter att ha sett en boxningsmatch i Las Vegas. En vecka senare avlider Tupac i sviterna från skjutningen och teorierna om vem som skjutit honom blossar upp på allvar.

Min enda kommentar till alla de teorier som idag finns kring min vän Tupacs död är att jag inte håller någon av dem mer trovärdig än den andra. Men jag kan också säga att jag innerligt hoppas att min vän verkligen lever "Thug Life" någonstans i norrlands inland.

Tupac Amaru Shakur
1971-1996
R.I.P.

Samtidigt i den bästa av världar

Hilarious

Var i världen hittar man den förnämsta formen av humor?
Arbetsförmedlingen. Var annars?

Arbetsförmedlingen är ett skämt. Ett mycket, mycket roligt och avancerat skämt. Det hela är dock ett dyrt spratt eftersom skrattet alltid kommer på ens egen bekostnad. Vi är alla små bitchar i arbetsförmedlingens ögon.

Först och främst, det taskiga framförandet. Lyteskomik är ju egentligen något hemskt men när man systematiserar det och använder det som ett medel för att driva riktiga människor till vettets rand så ligger det något så utsökt utstuderat i det hela att det inte går annat än att le. Ett moment inom denna episod är den till perfektion inövade "fumlandet med tekniken inför det obligatoriska 'multimedia'-inslaget i form av film"-rutinen.
Filmen sedan...

Värdet av den helfestliga filmproduktionen (en känslosam historia om att försöka rita fyrkantiga cirklar), som säkert sysselsatt en ansenlig mängd femteklassares "roliga timmen"-lektioner, är kort sagt ovärdeligt.
Vi får under 20 minuter inte bara lära oss att tjejer faktiskt kan vara "tuffa", att invandrare är lite tokiga och gulligt naiva, men också att Christer Fuglesang är helt grym på frisbee. Efter fjorton års studier och trettio dagar i rymden är Fuglesang helt överjävlig på att kasta frisbee.
Utöver detta bjuder inte filmen på mycket nytt, gamla klyshiga repliker om att satsa brett och sikta smalt känns igen från porrfilm som producerats sedan 1300-talet och skådespeleriet är inte mycket bättre. När arbetsförmedlaren "Therese" för andra gången skrattar nedlåtande och tillrättavisar karaktären Amir för hans tokiga upptåg så uppstår en känsla av déjà vu. Är det inte så här man gör klassiska Disneyfilmer? Färg och flams, fuckade kvinnoideal och tokiga figurer med "etniskt" ursprung; ett recept som låg i tiden på 30-talet men som minst sagt känns svårsmält vintersäsong 08.


En show är ju dock som bekant inte en show utan sin publik och däri ligger det ack så underskattade elementet av överraskning. Hur tacklar man t.ex. att någon vill "bli pilot... och sånt.", att någon lovar stort och brett om att bidra med sin cynisism men sedan mest levererar i form av "alternativa" kläder eller att det helt enkelt visar sig vara svårt att agera pedagog utan någon som helst pedagogisk förmåga? Detta är frågor jag skulle ställt mig ifall jag hållit i dagens gruppträff, men det kanske bara är min glorifierade folkhögskoleutbildning som talar.

Sammantaget var det hela en skrattfest för hela familjen.
Fyra frisbees av fem möjliga.

En studie i mänsklig tokighet

Som den stora empiriker och vetenskapsman jag gärna lurar folk att jag är så bedriver jag självklart minst tre jätteviktiga forskningsprojekt åt gången. Det behöver ju inte ens sägas att jag är ständigt förföljd.

I syfte att delge världen bitar av min jätteviktiga forskning tänker jag än en gång pröva tesen om världens inneboende tokighet genom att googla på slumpvalda fraser och se hur många av dem som skrivits tidigare.

Resultat:

Dessa fraser hittades inte (vid skrivande tillfälle) av Google:

"Undervattensreligion"
"Hon bara rånade stället"
"Bakom varje framgångsrik kvinna står Lars Leijonborg"
"Vansinniga bävrar"
"Lokaltrafik i Lapplands inland"
"Spraydate gav mig en ödla"

Sent tillägg:
"Ligga med Laleh"

Dessa fraser hittades:

"Skrädderiet brann ner"
"Läge för stånd"
"Smart moderat"
"Erotisk frisör"
"Ge mig det jag verkligen vill ha!"
"Överdriven hund"

Analys:
Utifrån detta resultat menar jag att min tes är bekräftad. Det är t.ex. helt tokigt att det inte finns en enda undervattensreligion medan erotiska frisörer finns i överflöd. Jag hittade en mängd "smarta" moderater men inga vansinniga bävrar. Felmarginalen ligger huvudsakligen i Lars Leijonborg, men om jag hade hittat honom hade ju dock tokigheten antagit rent episka proportioner, och något sådant hade jag ju inte väntat mig.
Jag nöjer mig alltså med att konstatera att världen är ganska tokig och att jag just gjort den värre.

Fanns tidigare inte på internet.

IRL

Den tidigare omtalade datorn har blivit min vän.
Att byta ut människor mot maskiner är inte en praktik jag i vanliga fall stödjer rakt av men när köttsäckarna man byter ut har en karaktär av menlöst överförmynderi tänker jag att det är ett bra byte.

Det har dock funnits ett par sköna lirare på AF jag kommer att sakna och som jag inte tror kommer dyka upp i mina framtida kontakter med min nya vän, Dataterminalen. Jag tänker här presentera några av dem.

Avslappnad ung dude: Har i regel kommit in lite för nära stängningsdags vilket har lett till spännande diskussioner angående sådana abstrakta ämnen som tid och ansvar. Har satt i system att gå ut och röka en minut innan avtalade möten, detta har följts av högljudda rekommendationer angående tobakskonsumtion från ungdomshandläggare.

Fina damen: Är inte van att vara i en byggnad som har någonting med statsmakten att göra överhuvudtaget med en väldigt dålig förståelse för hur den verkliga världen fungerar som konsekvens. Känner sig inte alls främmande för att, på fullaste allvar, använda frasen "I suffer fools badly".

Toksnygga tjejen: Behövde bara vara på arbetsförmedlingen en dag. Fick troligtvis det första jobb hon sökte för att hon var tokigt snygg (och säkert jättekompetent).

Sist men inte minst
Snoppdjävul: Pratar konsekvent i munnen på alla han för en konversation med och anser sig nog vara lite för bra för det han gör. Är egentligen en vänlig själ men har som så många andra människor hamnat lite fel. Förtjänar egentligen inte sitt epitet.


Jag vill bara påpeka att det inte är jag som döljer mig bakom det sista kodnamnet.

Orwellianism+Kafkaism=Realism

Jag sätter mig på bussen för en 12-minutersresa till centrum. Jag vet att resan ska ta 12 minuter för det har datorn talat om för mig. Datorn ljuger inte.

12 minuter senare är jag framme och börjar mer eller mindre planlöst gå åt det håll jag tror är norr. För alla sina vinster så har min funktionsproppade mobiltelefon inte den kompass jag nu suktar efter. Det finns i de nyaste modellerna, jag kanske skaffar en sådan i framtiden.

Jag navigerar utifrån gamla minnen och hittar till slut fram. Väl där springer jag på en tjänstekvinna som jag ber hjälpa mig. Hon hänvisar mig till hjälptelefonen och stänger in sig bakom sin dörr. På hjälptelefonen berättar en annan kvinna för mig att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig men framförallt att hon inte vill att mitt ärende ska stanna på hennes skrivbord. Kvinnan är svår att få kontakt med och hennes röst är svår att höra över smattret från hennes tangentbord. Jag hör att hon tycker att mina frågor är jobbiga men jag pressar henne ändå på svar. Till slut märker jag på hennes röst att hon gett upp, nu måste hon bli av med mig.

Jag får order om att gå in i båset runt hörnet. Där möts jag av en datorpanel på väggen där en bild av kvinnan jag pratat med på telefonen dyker upp. Hon förklarar att det här inte är hennes typ av ärende och att hon måste rådfråga någon annan. Jag ser bilden av kvinnan ta upp en telefon och slå ett nummer. Genom väggen hör jag henne prata med kvinnan jag stötte ihop med tidigare. Kvinnan på skärmen tittar på en punkt utanför kamera och knappar på tangentbordet jag hörde tidigare.

Jag sitter tyst och tittar på min skärm och efter några minuters talande och smattrande vänder hon sig mot kameran på hennes sida och tittar skenbart på mig. Hon kan inget annat göra än notera att jag idag varit där och sökt kontakt. Jag måste personligen avsluta min förra kontakt på annan ort för att sedan kunna upprätta ny kontakt med deras datorer.

Jag tackar för mig och går därifrån.
Jag sätter mig på en buss där jag inte vet hur lång tid min resa kommer att ta. Den tar längre tid än 12 minuter. Väl hemma sätter jag mig vid min dator och frågar den ifall det verkligen är så här kontakten ska gå till. Efter ett tag svarar mig datorn att det verkligen är så.
Datorn ljuger inte.

På riktigt

Jag har kommit att hävda att man ibland gör saker "på riktigt".
Frekvensen av mitt resonerande kring detta har ett direkt samband med min proximitet till Gamla stan, men mer om det sedan.

Jag menar att man oftast bara gör saker. Till skillnad från att bara göra saker så kan man också göra dem "på riktigt". När man gör något "på riktigt" så menar man verkligen det man gör och när man menar det så menar man det verkligen. Det är ingenting man bara gör utan det man tar sig för gör man för att man menar det från djupet av sitt allvarliga hjärta.

Till mitt resonemang hör att jag menar att det finns vissa saker som är väldigt svåra, eller som i alla fall väldigt få människor klarar av att göra "på riktigt". Jag vill påstå att till detta hör att kliva av tunnelbanan vid Gamla stan, "på riktigt".



Du kan kliva av där för att gå på body shop, pride-café eller till och med för att titta på slottet men sannolikt så har du inte den där ogripbara auran av självklarhet i ditt kliv. Troligtvis säger inte stegen som tar dig ut ur tunnelbanevagnen "Här ska jag av!" Den övervägande majoriteten av de som kliver av vid Gamla stan uttrycker på sin höjd "Jamen, jag kliver väl av här då" vilket ni självklart märker inte utstrålar samma solida auktoritet.

Överlag tänker jag mig att de som besitter denna närmast mytiska förmåga att kliva av "på riktigt" inte hör till SL:s mest frekventa resenärer. Jag kan tänka mig att kungen skulle tycka att det kändes helt OK att kliva av vid Gamla stan... om han åkte tub vill säga.

Arbetsergonomi

Eftersom jag nuförtiden spenderar alldeles för mycket tid på arbetsförnedringen så har jag ett eller två ord att säga om min arbetsmiljö.

Först och främst är arbetsförmedlingen inte ett ställe som är designat för att man ska spendera en ansenlig mängd tid där. Arbetsförmedlingen vill av till synes självklara skäl inte ha en massa omkringskräpande människor där. Detta löser man på en mängd olika sätt; man gömmer folk i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, man tvingar folk till utbildning och i undantagsfall hjälper man människor hitta jobb. Ett annat angreppssätt man anmanat på detta problem är att göra det så obekvämt som möjligt att vara där.

"Kundarbetsplatsen" är ett fenomen som förtjänar multipla C-uppsatser inom såväl kultur- och idéhistoria som design- och rättsvetenskap. De är helt obegripliga. För att optimalt kunna använda en "arbetsplats" ska man paradoxalt nog vara både 155 och 175 cm lång, ha en nacke formad som ett "s" och en medtagen stol. Sedan ska man självklart ha en djupgående fetisch för att trackball.

Alltså seriöst, trackball? Vem gillar, på riktigt, trackball? Det ska jag tala om för er. Jag tror att Patrik Ekwall och Peter Jihde gillar trackball, störiga, jobbiga jävlar till sport"journalister" tycker att det är helt sjukt upphetsande att sitta och fingra på små bollar. Utifrån detta drar jag slutsatserna att förnedringens "kundarbetsplatser" är designade av Patrik Ekwall på fyllan och att AF gärna vill festa med honom och Jihde.

Här kommer twisten:
DET BORDE INTE LÄMNAS UTRYMME FÖR UPPHOV TILL SPEKULATIONER ANGÅENDE JIHDE OCH EKWALLS EVENTUELLA FÖRHÅLLANDE TILL ARBETSFÖRMEDLINGEN! ARBETSFÖRMEDLINGEN HAR ETT VIKTIGT UPPDRAG SOM BORDE TAS PÅ ALLVAR!

There, he moved!

Efter att ha pratat snällt, skakat på buren och slutligen kört tiotusen volt genom papegojstackaren så har jag lyckats locka fram ett stillsamt "VOOM". Den utlovade askan och lågorna har uteblivit och i dess ställe har ett lågmält och subtilt kravlande upp ur marken kommit att ske. Underskatta dock inte den odöda papegojans förmåga att tråna, döden om något ger väldiga perspektiv på begär, fjordar och andra löjligheter.

Jag försäkrar er att min totala brist på aktivitet stammar ur att jag varit trött och utschasad efter en längre tids skriande. För detta ber jag om ursäkt. I framtiden hoppas jag att rigor mortis omöjliggör löjligt frekventa uppdateringar rörande mejeriprodukter, osannolika spådomar, Leif Boork och dylikt. Zombiepapegojan kommer inte kännetecknas av ett lysande fotarbete men när den swingar kommer den slå för att träffa.

Slutligen ber jag om ursäkt för att jag bara kunde hålla mig borta från nätet en vecka, men för att citera en annan dönick:

"'Tis a good day to be dead!"