På riktigt

Jag har kommit att hävda att man ibland gör saker "på riktigt".
Frekvensen av mitt resonerande kring detta har ett direkt samband med min proximitet till Gamla stan, men mer om det sedan.

Jag menar att man oftast bara gör saker. Till skillnad från att bara göra saker så kan man också göra dem "på riktigt". När man gör något "på riktigt" så menar man verkligen det man gör och när man menar det så menar man det verkligen. Det är ingenting man bara gör utan det man tar sig för gör man för att man menar det från djupet av sitt allvarliga hjärta.

Till mitt resonemang hör att jag menar att det finns vissa saker som är väldigt svåra, eller som i alla fall väldigt få människor klarar av att göra "på riktigt". Jag vill påstå att till detta hör att kliva av tunnelbanan vid Gamla stan, "på riktigt".



Du kan kliva av där för att gå på body shop, pride-café eller till och med för att titta på slottet men sannolikt så har du inte den där ogripbara auran av självklarhet i ditt kliv. Troligtvis säger inte stegen som tar dig ut ur tunnelbanevagnen "Här ska jag av!" Den övervägande majoriteten av de som kliver av vid Gamla stan uttrycker på sin höjd "Jamen, jag kliver väl av här då" vilket ni självklart märker inte utstrålar samma solida auktoritet.

Överlag tänker jag mig att de som besitter denna närmast mytiska förmåga att kliva av "på riktigt" inte hör till SL:s mest frekventa resenärer. Jag kan tänka mig att kungen skulle tycka att det kändes helt OK att kliva av vid Gamla stan... om han åkte tub vill säga.