Föreningsbanken var ett fantastiskt ställe som då och då blev rånat och där jag under många år förvarade min totala förmögenhet (42 kr). På bankkontoret var personalen alltid mycket vänlig och jag minns att det var väldigt spännande att följa med till banken, för det här var på den tiden då man fortfarande behövde besöka banken för att utföra ärenden. Vid någon av mina sporadiska vistelser på banken fick jag, som spirande ung kapitalist, en liten sparelefant och ett kassettband. Kassetten behandlade äventyren av en ung elefant vid namn "Myntrik" och hans flickvän "Slanta", sparelefanten jag fick var troligtvis någon sorts plastig totem för dessa elefanter. Jag minns inte särskilt mycket av den dagen, men Myntrik och hans vänner har kommit att vandra med mig på livets långa väg.
Typisk svensk plasttotem, sent 1900-talMin bild av Myntriks berättelse har alltid varit lite haltande eftersom jag hela livet haft en känsla av att bandet jag fick var en uppföljare till vad jag bara kan anta var en enormt lyckad debut. Därför börjar min berättelse med att en slösaktig cirkusdirektör och hans hantlangare planerar att kidnappa Myntrik i syfte att ha honom som huvudattraktion på deras cirkus. Myntrik är tydligen en publikmagnet p.g.a. sina färdigheter som trumpetare, inte för att han är en talande elefant. I busarnas nattliga räd förväxlas dock Myntrik med Slanta och direktören är fast med en helt ordinär talande elefant.
När Myntrik vaknar upp och märker att Slanta är borta ger han sig tillsammans med sin polare pappegojan (som jag har för mig spelades av Bert-Åke Varg, men det kan vara en efterkonstruktion) ut för att hitta henne. På sin resa träffar de artikulerade djuren en mängd vältaliga varelser såsom en uggla, en mus och några delfiner. Klimax för berättelsen är när Myntrik i slutet konfronterar direktören och hans kohorter och typ säger åt dem att spara sina pengar i en sparbössa istället för att kidnappa oskyldiga elefanter. Myntrik lovar sedan att trumpeta någon gång på cirkusen och alla är glada.
Någon har någon gång tyckt att det här med Myntrik var en fin idé. Någon har tänkt att det verkligen är Föreningsbankens roll att publicera strofen "Vinden tar vår frihetssång och lyfter den till himmelen"? Och någon har slutligen satt den här hemska produktionen i mina barnsliga händer. Hur tänkte man egentligen?
Av alla tokiga påhitt banker har kommit med genom historien är det här långt ifrån det konstigaste. Myntrik kommer kanske inte ens med på topp-1000, men det är ju mer ett mått på hur konstiga banker är för det här är riktigt riktigt konstigt.
