STUG-LIFE

Som en slags hommage till min gamle vän Tupac tänker jag skaffa mig en tatuering för att kommemorera början på mitt nya liv. Mitt STUG-LIFE.

Ja, jag har flyttat ut i en stuga i skogen vilket kommer vara den perfekta grogrunden för att utveckla mina tendenser till skogstokighet, det kommer också vara den perfekta miljön för STUG-LIFE.

Bland de olika former av romantik som jag i Pacs ära kommer odla märks våldsromantik, alkoholromantik, drogromantik, kriminalromantik, sexromantik, dödsromantik, musikromantik, svart panterromantik, kalifornienromantik och historieromantik. Hjärtligt välkomna till stugan i skogen!

Nate Dogg är en bitch

Min syster menar att artister som ständigt sjunger refränger på hiphop-låtar bör tituleras som "bitches". Detta för att de ständigt får ta låtens mesiga roll, sällan sjunga annat än refränger och helt enkelt agera bitch åt den hårda rapparen som huserar på verserna. Jag är i sakfråga beredd att hålla med henne i denna analys.

Bitcharnas bitch är dock Nate Dogg. Nate Dogg har trots tre år i marinkåren, ett rigoröst haschrökande (med två tillhörande strokes) och en närmast ohotad förmåga att med smörig röst objektifiera kvinnor aldrig lyckats tvätta bort stämpeln som hiphop-världens största bitch.

Nate Dogg har alltid varit den där snubben du ofta hör men aldrig riktigt vet vem han är eller vad han gör på söndagar (mån-lör: objektifierar kvinnor). Nates relativa anonymitet ligger just i att hans huvudsakliga uppgift är att komma in på refrängen och tala om vad han gör fredag till lördag, sen är det inte mycket mer med det. Han framställs helt enkelt som en förhållandevis ytlig bitch.

Nate Dogg tycks dock vara nöjd med nischen han har gömt sig i de senaste 20 åren och han rör sig sällan utanför sin comfort-zone av bitches, blunts och smörsång. En sak är dock säker "Nobody Does It Better".

Andra kända bitches:
Akon
Pharrell Williams
Per Gessle

Raspeballer

På ICA Maxi är det inte rätt på många sätt. Roligt är det dock på många plan.

Mondegreens del 2

Snabbspolar man fram ett par år hade min musiksmak så smått börjat expandera bort från hip hopens heteronormativa fetischer. Toleransen i den nu lite större närmiljön hade nu sträckt sig till att man till och med kunde lyssna på ett band sprängfyllt till bredden av homosexualitet utan att bli utsatt för lynchning (utom i idrottsliga sammanhang).

Stephin Merrit och Magnetic fields är kanske allt som hockeyspelande oljeriggssvetsare världen över drömmer homoerotiska mardrömmar om. Och deras låt "I thought you were my boyfriend" är troligtvis allt för ofta bakgrundsmusiken till dessa våta drömmar.

Kan man klandra dem för att vara rädda? I låten går en del av refrängen:

"Love or not, I've always got ten guys on whom I can depend.
And if you're not mine, one less is nine, get wise,
I thought you were my boyfriend."

Mitt undermedvetna tog dock ut svängarna lite extra och jag sjöng under en lång tid:

"Love or not, I've always got ten guys under my candypants."

Det låter ju dock precis som att Merrit sjunger candypants, lyssna själv. Än en gång tycker jag att min version är bättre och troligtvis hundra gånger mer skrämmande för män som tycker att Eddie Meduza borde helgonförklaras.