Orwellianism+Kafkaism=Realism

Jag sätter mig på bussen för en 12-minutersresa till centrum. Jag vet att resan ska ta 12 minuter för det har datorn talat om för mig. Datorn ljuger inte.

12 minuter senare är jag framme och börjar mer eller mindre planlöst gå åt det håll jag tror är norr. För alla sina vinster så har min funktionsproppade mobiltelefon inte den kompass jag nu suktar efter. Det finns i de nyaste modellerna, jag kanske skaffar en sådan i framtiden.

Jag navigerar utifrån gamla minnen och hittar till slut fram. Väl där springer jag på en tjänstekvinna som jag ber hjälpa mig. Hon hänvisar mig till hjälptelefonen och stänger in sig bakom sin dörr. På hjälptelefonen berättar en annan kvinna för mig att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig men framförallt att hon inte vill att mitt ärende ska stanna på hennes skrivbord. Kvinnan är svår att få kontakt med och hennes röst är svår att höra över smattret från hennes tangentbord. Jag hör att hon tycker att mina frågor är jobbiga men jag pressar henne ändå på svar. Till slut märker jag på hennes röst att hon gett upp, nu måste hon bli av med mig.

Jag får order om att gå in i båset runt hörnet. Där möts jag av en datorpanel på väggen där en bild av kvinnan jag pratat med på telefonen dyker upp. Hon förklarar att det här inte är hennes typ av ärende och att hon måste rådfråga någon annan. Jag ser bilden av kvinnan ta upp en telefon och slå ett nummer. Genom väggen hör jag henne prata med kvinnan jag stötte ihop med tidigare. Kvinnan på skärmen tittar på en punkt utanför kamera och knappar på tangentbordet jag hörde tidigare.

Jag sitter tyst och tittar på min skärm och efter några minuters talande och smattrande vänder hon sig mot kameran på hennes sida och tittar skenbart på mig. Hon kan inget annat göra än notera att jag idag varit där och sökt kontakt. Jag måste personligen avsluta min förra kontakt på annan ort för att sedan kunna upprätta ny kontakt med deras datorer.

Jag tackar för mig och går därifrån.
Jag sätter mig på en buss där jag inte vet hur lång tid min resa kommer att ta. Den tar längre tid än 12 minuter. Väl hemma sätter jag mig vid min dator och frågar den ifall det verkligen är så här kontakten ska gå till. Efter ett tag svarar mig datorn att det verkligen är så.
Datorn ljuger inte.

På riktigt

Jag har kommit att hävda att man ibland gör saker "på riktigt".
Frekvensen av mitt resonerande kring detta har ett direkt samband med min proximitet till Gamla stan, men mer om det sedan.

Jag menar att man oftast bara gör saker. Till skillnad från att bara göra saker så kan man också göra dem "på riktigt". När man gör något "på riktigt" så menar man verkligen det man gör och när man menar det så menar man det verkligen. Det är ingenting man bara gör utan det man tar sig för gör man för att man menar det från djupet av sitt allvarliga hjärta.

Till mitt resonemang hör att jag menar att det finns vissa saker som är väldigt svåra, eller som i alla fall väldigt få människor klarar av att göra "på riktigt". Jag vill påstå att till detta hör att kliva av tunnelbanan vid Gamla stan, "på riktigt".



Du kan kliva av där för att gå på body shop, pride-café eller till och med för att titta på slottet men sannolikt så har du inte den där ogripbara auran av självklarhet i ditt kliv. Troligtvis säger inte stegen som tar dig ut ur tunnelbanevagnen "Här ska jag av!" Den övervägande majoriteten av de som kliver av vid Gamla stan uttrycker på sin höjd "Jamen, jag kliver väl av här då" vilket ni självklart märker inte utstrålar samma solida auktoritet.

Överlag tänker jag mig att de som besitter denna närmast mytiska förmåga att kliva av "på riktigt" inte hör till SL:s mest frekventa resenärer. Jag kan tänka mig att kungen skulle tycka att det kändes helt OK att kliva av vid Gamla stan... om han åkte tub vill säga.

Arbetsergonomi

Eftersom jag nuförtiden spenderar alldeles för mycket tid på arbetsförnedringen så har jag ett eller två ord att säga om min arbetsmiljö.

Först och främst är arbetsförmedlingen inte ett ställe som är designat för att man ska spendera en ansenlig mängd tid där. Arbetsförmedlingen vill av till synes självklara skäl inte ha en massa omkringskräpande människor där. Detta löser man på en mängd olika sätt; man gömmer folk i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, man tvingar folk till utbildning och i undantagsfall hjälper man människor hitta jobb. Ett annat angreppssätt man anmanat på detta problem är att göra det så obekvämt som möjligt att vara där.

"Kundarbetsplatsen" är ett fenomen som förtjänar multipla C-uppsatser inom såväl kultur- och idéhistoria som design- och rättsvetenskap. De är helt obegripliga. För att optimalt kunna använda en "arbetsplats" ska man paradoxalt nog vara både 155 och 175 cm lång, ha en nacke formad som ett "s" och en medtagen stol. Sedan ska man självklart ha en djupgående fetisch för att trackball.

Alltså seriöst, trackball? Vem gillar, på riktigt, trackball? Det ska jag tala om för er. Jag tror att Patrik Ekwall och Peter Jihde gillar trackball, störiga, jobbiga jävlar till sport"journalister" tycker att det är helt sjukt upphetsande att sitta och fingra på små bollar. Utifrån detta drar jag slutsatserna att förnedringens "kundarbetsplatser" är designade av Patrik Ekwall på fyllan och att AF gärna vill festa med honom och Jihde.

Här kommer twisten:
DET BORDE INTE LÄMNAS UTRYMME FÖR UPPHOV TILL SPEKULATIONER ANGÅENDE JIHDE OCH EKWALLS EVENTUELLA FÖRHÅLLANDE TILL ARBETSFÖRMEDLINGEN! ARBETSFÖRMEDLINGEN HAR ETT VIKTIGT UPPDRAG SOM BORDE TAS PÅ ALLVAR!

There, he moved!

Efter att ha pratat snällt, skakat på buren och slutligen kört tiotusen volt genom papegojstackaren så har jag lyckats locka fram ett stillsamt "VOOM". Den utlovade askan och lågorna har uteblivit och i dess ställe har ett lågmält och subtilt kravlande upp ur marken kommit att ske. Underskatta dock inte den odöda papegojans förmåga att tråna, döden om något ger väldiga perspektiv på begär, fjordar och andra löjligheter.

Jag försäkrar er att min totala brist på aktivitet stammar ur att jag varit trött och utschasad efter en längre tids skriande. För detta ber jag om ursäkt. I framtiden hoppas jag att rigor mortis omöjliggör löjligt frekventa uppdateringar rörande mejeriprodukter, osannolika spådomar, Leif Boork och dylikt. Zombiepapegojan kommer inte kännetecknas av ett lysande fotarbete men när den swingar kommer den slå för att träffa.

Slutligen ber jag om ursäkt för att jag bara kunde hålla mig borta från nätet en vecka, men för att citera en annan dönick:

"'Tis a good day to be dead!"