Den tidigare omtalade datorn har blivit min vän.
Att byta ut människor mot maskiner är inte en praktik jag i vanliga fall stödjer rakt av men när köttsäckarna man byter ut har en karaktär av menlöst överförmynderi tänker jag att det är ett bra byte.
Det har dock funnits ett par sköna lirare på AF jag kommer att sakna och som jag inte tror kommer dyka upp i mina framtida kontakter med min nya vän, Dataterminalen. Jag tänker här presentera några av dem.
Avslappnad ung dude: Har i regel kommit in lite för nära stängningsdags vilket har lett till spännande diskussioner angående sådana abstrakta ämnen som tid och ansvar. Har satt i system att gå ut och röka en minut innan avtalade möten, detta har följts av högljudda rekommendationer angående tobakskonsumtion från ungdomshandläggare.
Fina damen: Är inte van att vara i en byggnad som har någonting med statsmakten att göra överhuvudtaget med en väldigt dålig förståelse för hur den verkliga världen fungerar som konsekvens. Känner sig inte alls främmande för att, på fullaste allvar, använda frasen "I suffer fools badly".
Toksnygga tjejen: Behövde bara vara på arbetsförmedlingen en dag. Fick troligtvis det första jobb hon sökte för att hon var tokigt snygg (och säkert jättekompetent).
Sist men inte minst
Snoppdjävul: Pratar konsekvent i munnen på alla han för en konversation med och anser sig nog vara lite för bra för det han gör. Är egentligen en vänlig själ men har som så många andra människor hamnat lite fel. Förtjänar egentligen inte sitt epitet.
Jag vill bara påpeka att det inte är jag som döljer mig bakom det sista kodnamnet.
8.12.08
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
quite some cast you got there...
En annan AF-klassiker som jag fick tampas med på min tid var den för alltid lika misslyckade förebilden, "Coola killen"... man kunde seriöst inte avgöra om han hade varit syo-konsulent på en bråkstadieskola eller ungdomspastor i Pingstkyrkan innan han valde att byta karriär och stoppa sin livsresa av upprepande obekvämt malplacerade rollbyten på AF. Han hade hockeynacken, nyckelremmen hängandes från fickan på de nötta Crockerjeansen och självklart det coola streetslanget...
Jag behöver nog inte gå mycket djupare in i min förklaring av hur outhärdligt det var. Man var liksom tvungen att skämmas å "Coola Killens" vägnar. Han trodde att man var hans bästa kompis och att vi båda var 13 år.
Jag tror det är meriterande egenskaper när de anställer...
En annan av mina bra var ju kvinnan som inte förstod att hon jobbade på AF.
Jag visste inte att man sa så. Men som vi säger här uppe: Vi hör av oss lateron!
Skicka en kommentar