Där jag kommer ifrån finns det en dagstidning, på baksidan av denna tidning härbärgerar ofta en man. Denne man kallar sig Olle Lundqvist.
Denne Olle gör sig nästan varje dag skyldig till grov misshandel av det svenska språket och skriven text världen över. Olles porträtt tar upp en halv sida. Han kan le lite busigt mot kameran utan att känna att han lever för mycket i '82, han är "larger than life", han är skelleftelicious.
Olle är för Skellefteås medelåldersbefolkning vad Blondinbella är för 16-åriga tjejer med ett starkt yttre bekräftelsebehov. Han tycker till om aktuella ämnen på en överskådlig yta, han är tvärsäker, rak och får betalt för att bedriva moraliskt tvivelaktig verksamhet.
Ofta har jag svårt att överhuvudtaget tro på Olles existens. Idag gör han det inte lättare när han kläcker ett citat som utan problem skulle platsa i en föreställning med humorgruppen Klungan. För att illustrera mitt påstående finns nedan två citat, ett är Olles och det andra stammar från den socialt missanpassade och fiktionella karaktären "Mangan".
"Jäklar vad ont man får ryggen av att förfesta! Det är på riktigt! Man sitter i en soffa och pratar och flabbar och så glömmer man bort att man faktiskt sitter i en soffa. Det är på riktigt."
"Visst: Klappbyten. Reor. Men ändå: Jädrar så smockfullt det är på stan! Har alla verkligen ÄRENDEN dit? Eller är vi flockdjur som flockas?"
Jag kan med samma lätthet se framför mig hur Olle förvånas vid förfest som jag kan tänka mig Mangan trängas på stan. Citaten liknar inte bara varandra i form utan har också den omisskänneliga auran av kvalificerat tyckande. Tyckande som går bortom form och logik, den typen av åsikter som är obestridliga, onåbara och i mångt och mycket obegripliga. Det är ett framförande som mest lämnar läsaren med frågan "Vad menar du egentligen?"
Avslutningsvis vill jag i sann Olle-anda ställa en lite smått provocerande fråga som ska tydliggöra vad det är jag egentligen menar: I denna teknikens tidsålder varför förpassar man inte Olle till något yttre hörn av bloggosfären?
2.1.09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, självklart är jag avundsjuk på denna enorma skellefteprofil som har allt jag inte har och som varje dag påminner mig om vilken liten bitch jag är.
dude, det finns sådant som är mer värdefullt än att få stå i rampljuset på norra västerbottens scen och klaga på små egendomliga händelser som man endast kan relatera till om man är antingen surfittan Guld-Ivar Flinthjärta från Ducktales eller någon som är född, uppvuxen, dödad och återuppstånden inom en tvåhundra meters radie kring Möjligheternas Torg (och därför är en gnällig surfitta)... Var inte avunsjuk. T.ex. är det ju najs att ha kvar sin själ, tycker du inte?
självklart var jag oerhört ironisk
betryggande...
Skicka en kommentar