Swedicana

Jag har som så många andra ett komplicerat förhållande till americana. Jag älskar tanken på amerikanska truckerhak, muskelbilar och äppelpaj samtidigt som jag hatar allt det de står för. Trots denna ambivalens besitter dessa ting en dragningskraft som är svår att förneka.

Sverige är ett land som är i princip helt förskonat från allt som ens påminner om klassisk americanas ikonsstatus. Detta faktum beror inte bara på att vi i drömmaskinens ögon är små bitches men också på att vi de facto inte har presenterat något riktigt bra. Den svenska synden? Lite utdaterad. Naturen? Halva Sverige vet inte ens hur den ser ut. Dalahästar? Nigga, please.

Häromdagen när jag tillsammans med min kusin spelade flaggbaseball (baseball med en flaggpinne som slagträ) reflekterade jag över att vi behöver ju inte ha det så här. Allt handlar som bekant om marknadsföring, och vi har ju faktiskt saker att marknadsföra.

Björn Skifs till exempel. Honom kan vi marknadsföra. Han är ju som bekant en av världens bäst bevarade människor. Dessutom är han relativt fotogenique på det där lite fulsnygga sättet, ungefär som en ung Matt Dillon. Men framförallt består hans egentliga kvalité i att han aldrig riktigt lyckas med det han tar sig för. USA-lanseringar, komiker- eller skådespelarkarriär, Björn Skifs når aldrig riktigt fram och det är kanske det som gör honom till Sveriges bästa kändis.

Neutraliteten är vi ju inte ensamma om men Schweiz, som jag räknar som den största utmanaren, har ju fullt upp med klockor, banker och choklad. Ett så litet land skulle inte ha tid att dessutom vara med i en huggsexa om neutraliteten. En inneboende svårighet med neutraliteten är hur man förpackar den. Här tänker jag att man skulle kunna åka snålskjuts på Hollywood och göra en sorts rip-off på The Neutral planet från Futurama. Måla ett par dalahästar grå osv.

Systembolaget har det mesta som behövs för att bli en popkulturell pelare: en rättfram igenkännbar logga, enhetlig interiör och alkohol i mängder.

Som skarpögda läsare lagt märke till bär alla dessa saker på ett sorts inneboende förlorarvärde som jag tänker mig skulle kunna bli ett oerhört starkt varumärke. Ungefär som den ständige fjärdeplatsaren som ser lite konstig ut, alltid hamnar just utanför pallen men som alla ändå tycker väldigt bra om.

Antingen det eller så håller vi oss bara till americana. Om jag någonsin skulle ramla i något konstigt rockabillyträsk har ni min fulla tillåtelse att örfila mig hårt och spola brylcrèmen ur håret på mig.