Jag har under en lång tid trott att jag saknat denna praktiska erfarenhet av att under en längre tid vistas nära en livs levande industri. Idag insåg jag dock att jag levt i någon sorts fånig emo-illusion. Efter att i veckan ha spenderat en hel del tid i Byske insåg jag att jag alltid haft Futurum.
Futurum, eller Franke som det nu heter, är ett företag som sedan 1952 gjort köksfläktar. Min mor har jobbat där, min morfar har jobbat där, min mormor har jobbat där och nu jobbar jag på sätt och vis också där.
Alienationsgraden inom Futurum är kanske inte riktigt lika hög som inom rönnskärsverken då man arbetar med en lite mindre abstrakt slutprodukt. Likafullt väcker fabriken i Byske det där industriromantiska fröet inom mig som på samma gång lyckas vara både märkligt upphetsande och ytterst oroande.
Alienationsgraden inom Futurum är kanske inte riktigt lika hög som inom rönnskärsverken då man arbetar med en lite mindre abstrakt slutprodukt. Likafullt väcker fabriken i Byske det där industriromantiska fröet inom mig som på samma gång lyckas vara både märkligt upphetsande och ytterst oroande.
2 kommentarer:
Det som gör Rönnskärsverken till någonting vackert, tycker jag, är kombinationen av den närhet till havet samt hur det är belyst nattetid. Men så har jag inte varit i Byske efter skymningsdags...
Futurum har absolut inte någon sådan charm.
Skicka en kommentar