En stadigt dålig frukost inleds alltid med blaskigt kaffe (jag blir dödssjuk av blaskigt kaffe) och en rejäl gnutta ångest. Kaffet sveps och ångesten gnager jag på under en längre stund innan suget efter tyngre grejer gör sig påmint. När man befinner sig i ett blaskigt kafferus och rädsla och förakt är de enda känslotillstånd som kommer naturligt är helfabrikat en sargad själs bästa vän.
Bland helfabrikaten är pyttipanna kungen i djungeln. Det finns helt enkelt ingen annan färdiglagad maträtt som bättre matchar en sinnesstämning som helst betecknas som krossade rester bakom pannan. Som bekant blir man ju det man äter och det är kanske det som gör oss till ännu en generation av permanent invalidiserade och misslyckade sökare. Samtidigt är det kanske också den insikten som gör att man faktiskt skalar den egenodlade potatisen och slaktar gårdens gris.
Pyttipanna med crack på sidan.
1 kommentar:
Jag måste säga att detta inlägg för en av de (enligt mig) mest praktiska måltiderna, mätad i mättnadskänsla, i ett HELT annat ljus.
Det kommer förmodligen vara till stor hjälp att tänka "Hjärnans innandömme" för att motivera sig till något hälsosammare och i praktiken äckligare, med den liknelsen.
Sen kanske det är sant också, vad vet jag?
..Vi ska inte prata pölsa nu va?
Skicka en kommentar