4.12.08

Orwellianism+Kafkaism=Realism

Jag sätter mig på bussen för en 12-minutersresa till centrum. Jag vet att resan ska ta 12 minuter för det har datorn talat om för mig. Datorn ljuger inte.

12 minuter senare är jag framme och börjar mer eller mindre planlöst gå åt det håll jag tror är norr. För alla sina vinster så har min funktionsproppade mobiltelefon inte den kompass jag nu suktar efter. Det finns i de nyaste modellerna, jag kanske skaffar en sådan i framtiden.

Jag navigerar utifrån gamla minnen och hittar till slut fram. Väl där springer jag på en tjänstekvinna som jag ber hjälpa mig. Hon hänvisar mig till hjälptelefonen och stänger in sig bakom sin dörr. På hjälptelefonen berättar en annan kvinna för mig att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig men framförallt att hon inte vill att mitt ärende ska stanna på hennes skrivbord. Kvinnan är svår att få kontakt med och hennes röst är svår att höra över smattret från hennes tangentbord. Jag hör att hon tycker att mina frågor är jobbiga men jag pressar henne ändå på svar. Till slut märker jag på hennes röst att hon gett upp, nu måste hon bli av med mig.

Jag får order om att gå in i båset runt hörnet. Där möts jag av en datorpanel på väggen där en bild av kvinnan jag pratat med på telefonen dyker upp. Hon förklarar att det här inte är hennes typ av ärende och att hon måste rådfråga någon annan. Jag ser bilden av kvinnan ta upp en telefon och slå ett nummer. Genom väggen hör jag henne prata med kvinnan jag stötte ihop med tidigare. Kvinnan på skärmen tittar på en punkt utanför kamera och knappar på tangentbordet jag hörde tidigare.

Jag sitter tyst och tittar på min skärm och efter några minuters talande och smattrande vänder hon sig mot kameran på hennes sida och tittar skenbart på mig. Hon kan inget annat göra än notera att jag idag varit där och sökt kontakt. Jag måste personligen avsluta min förra kontakt på annan ort för att sedan kunna upprätta ny kontakt med deras datorer.

Jag tackar för mig och går därifrån.
Jag sätter mig på en buss där jag inte vet hur lång tid min resa kommer att ta. Den tar längre tid än 12 minuter. Väl hemma sätter jag mig vid min dator och frågar den ifall det verkligen är så här kontakten ska gå till. Efter ett tag svarar mig datorn att det verkligen är så.
Datorn ljuger inte.

4 kommentarer:

Ed sa...

på tjugotalet förklarade kafka för oss att all värdens ondska gick förmedla genom dessa porträtt av byråkratin...

han hade rätt.

dude, vad ska jag säga? efter mörker kommer solsken...

Anonym sa...

det vill säga om det inte blir regn först.

Ed sa...

eller armageddon...

maria sa...

Kompis, jag, tea och anna tänkte styra kosan mot huvudstaden i helgen! Kanske styra en fika med dig och Jack?!=)

 
Clicky Web Analytics